Dags för kryckorna säger sjukgymnasten hurtigt, eller hur tänker jag....det är på håret det går att ta sig fram med gåstolen. Skam den som ger sig fram med kryckorna upp på vingliga ben och sedan tvärstopp, inte ETT steg går det att ta med onda benet, åter till sängen och mer morfin lite vila och ett nytt försök som gick LITE bättre.
Åter i sängen börjar världen snurra, fick jag mer morfin? Jag minns inte, illamåendet slår till med full kraft, fram med spypåse kall handduk på pannan och ryggläge samtidigt som lunchen serveras, Kunde inte vara sämre timing!
Tar en tugga och ger upp, lägger mig ner somnar som en klubbad säl och vaknar två timmar senare.
Mår bättre nu och är lite hungrig, klockan är två, jag har inte ätit sedan imorse vid sjutiden så jag blir erbjuden kaffe och två smörgåsar, gott.
Nu hotar dom med ett nytt försök med dom förbannade kryckorna, suck.
Jag tycker synd om den otroligt trevliga och proffsiga personalen här, alltså dom som har hand om sal 6, "loser-salen" där jag är utslagen och där även rumskompisen har ballat ur, han har opererat knät som nu har svullnat ordentligt och smärtorna är oerhörda.
Bilden nedan visar en optimistiskt Arne INNAN första steget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar